.

Mina älsklingar! mina troll! Nu har ni lämnat mig för att gå till det bättre. Jag vet att ni båda var sjuka och led i denna värld. Allan min gubbe, du blev så konstig, du var inte dig själv. Vetrinären sa att du blivit dement, dina skorpor på huvudet kunde vara cancern som kommit ut och att du började bli blind. Det är inte rättvist! du skulle ju alltid finnas kvar! Du var den som fick ta många tårar från mig. Du var så underbar och pratsam. Älskade att prata med dig, man fick alltid respons tillbaka från dig. Men den gången du bet mig så hårt att det nästintill blev hål visste jag att något var något som inte stämde. Har setat nästan 2 timmar med dig och Alfons i min famn.

Ville inte släppa er men orkade inte mer. Kunde inte sluta gråta. Alfons blev misshandlad när han var bebis,sparkad och slagen. Det resulterade i att hans njurar tog skada. Han var nästan en fullt renrasig katt, dom tål oftast inte skitmat från en vanlig affär. Men han fick äta det ändå fast han spydde. Han flyttade till min syster sen och fick det bättre med massor med kärlek. men han mådde ju fortfarande dåligt. Tillsut fick han flytta till oss. För syster tog beslutet att han skulle bo med någon som alltid var hemma. Jag spenderade flera flera timmar om dagen med honom. Borstade honom klippte knutar och myste medan han drägglade. Min dunboll. Vetrinären sa att det bästa för dig var att få somna in, Du var så trasig. Jävla människa! Hur kunde du göra så mot en katt?! Sjuka jävel! 

Ni såg ut som att ni låg och sov, ni blev inte ens stela. Era små tassar blev lite kyliga men ni såg så fridfulla ut där ni låg.
Saknar er redan. På ett sätt känns det skönt att inte jag hade behövt säga hej då innan ni åkte iväg. Det hade bara gjort allt så mkt jobbigare. Är glad att jag fick det sista av er vid liv som en bra stund och inte en sorgsen. Nu tröstar jag mig hos Sune och Victor. Dom får ta mina tårar nu. Victor blev helt förvirrad när han kom till köket och alla grät. Han satte sig i mitten och skulle trösta oss. Han är så go. Hoppas dom inte kommer att sakna så mkt. Blir bara jobbigt för dom när något saknas och dom vet inte vart dom tagit vägen. Men vi föstår ju iaf.
Mitt hjärta blöder och mina tårar rinner men jag tröstar mig med att ni har det bättre...

R.I.P mina bebisar kommer sakna er i en evighet! (`v´)